”Åh, vilken röra!” Thomas Grögler ser ner i det inre i pråm nr 10065, som ligger vid Donaus strand nordväst om Wien. Han tar ett djupt andetag. Gamla trälister, trasiga dörrar och dörrkarmar med flagnade färg, gamla kylskåp och rostiga skeppsdelar staplat huller om buller i lastrummet. Det ser ut som om en tidvattenvåg tagit med alla delarna och tryckt ihop dem i båten. Högen är nästan två meter hög och säkert 120 kvadratmeter stor. Vad är det, undrar han. Någon slags virkeslager? Ingen vet. Där och då skulle vem som helst ha stängt däcksluckan igen och struntat i det. Thomas som är utbildad snickare, misstänker att han kommer att behöva rensa i flera månader innan han kan börja med sitt eget projekt. ”Ett svettigt och smutsigt jobb”, säger han. ”Men jag är hantverkare, jag har gjort det här i 30 år. Det gäller bara att fortsätta. Alla som har ett mål gör det!”
Så här såg lastrummet på pråm nr 10065 när Thomas hittade den.
Ett spontat beslut
Thomas hade haft sin gamla husbåt ”Frøyd”, i flera år. En sliten men renoverad liten båt som tidigare fungerat som livbåt på den stormiga Nordsjön på norska sydkusten. En dag tuffade han uppför Donau på jakt efter en plats att lägga till. I en krök av floden, nedanför det 1 000 år gamla slottet Greifenstein, skyddat av en sandbank, ser han plötsligt den gamla pråmen. Den har bara ett nummer, inget namn. En gungande gångbro förbinder den till stranden. Med sitt stadiga skrov ligger den bara där. Intressant! Den kunde väl vara något för honom?
Det gäller bara att fortsätta. Alla som har ett mål gör det!
Thomas Grögler
Pråmen, som togs i drift 1957, är den sista kvarvarande pråmen på Donau. Den gick i pension i slutet av 1960-talet när de modernare konvojtransporterna växte fram. Thomas ansluter sig till föreningen ”Friends of Historic Ships” i Wien. Planen är att rensa lastrummet helt, göra den sjöduglig och skapa en verkstad där han kan bygga sina båtar. Kanoter och kajaker. Thomas är självlärd kanotbyggare. Nu ligger hans turkosa ”Frøyd” förtöjd styrbord om fartyget. Han sover på sitt enmansfartyg och dagarna tillbringar han i skrovet på den 110 meter långa pråmen.
Thomas Grögler vid sin verkstadspråm.
Tålamod och uthållighet
Iklädd ett par gamla byxor, en skjorta, rejäla arbetshandskar och ullmössa, dyker han otaliga gånger ner i soporna och skräpet som envist motsätter sig honom. Andra klubbmedlemmar hjälper till, bär och vräker ut. Männen svettas och bär masker för att inte andas in dammet som samlats genom åren. De bär ut den sista ”lasten” ur ”10065” och fyller container efter container. Hela kroppen värker, ryggar, knän, axlar och armar. De får valkar i händerna. När han ser tillbaka på det, säger Thomas: ”Att rensa båten var ett riktigt tufft jobb!”
Ruttna golvbrädor. Thomas behövde renovera durken i verkstaden.
Till slut nådde Thomas och hans vänner ”botten”, när de kom ner till de ojämna trägolvbrädorna som burit fartygets bulkgods av kol, malm och grus längs floden. Det blev vändpunkten. ”Äntligen kunde jag börja bygga”, ler Thomas. ”Det är som i livet. Skiten måste ut. Sen ser saker och ting bättre ut!”
Klart skepp! Thomas verkstad är vacker som ett smycke.
Verkstadsbygget
Från byggvaruhandeln går släp efter släp med spånskivor till verkstadsgolvet. Thomas tillbringar timmar på knä. Cirkelsågen tjuter när han skär panelerna så flisorna yr. Han håller tungan rätt i mun och sågar försiktigt, applicerar lim och borrar för att koppla samman golvpanelerna. Det är ett ständigt lärande. Ibland räcker det med ett slag med en tung hammare så att de passar perfekt. Sen är det dags för elinstallationen. Det går månader innan han och hans kollegor från skeppsklubben dragit alla kablar för uttag och lampor och tills solpanelerna är installerade på däck.
Sedan är det tillbaka till bygghandeln igen för att köpa bordsskivor till arbetsbänkarna där han efter allt det tunga arbetet ska bygga sina smäckra kanoter. Cirkelsågen tjuter återigen och ljudet studsar högt mellan de kala väggarna i fartygets buk. Sedan fäster Thomas skivorna på gamla bordsstommar som han skaffat från ett återbruk. ”Mycket av materialet till verkstaden är återvunnet” I september 2019 har tiden äntligen kommit för verkstaden att driftsättas. Pråmens tomma, breda skrov, med sina fyra meter i höjd är perfekt för Thomas behov.
Arbetsplats på vattnet
”Det var precis så här jag såg det för mig själv”, säger Thomas. ”En öppen yta med mycket utrymme utan stödpelare. Perfekt för båtbyggnation!” Här kan han arbeta så länge det inte är för kallt eller för varmt. Om luckorna på däck är öppna kommer solljuset in, men ingen vind. ”Det är ett bra sätt att arbeta”, säger Thomas entusiastiskt, ”jag kan verkligen rekommendera det.” Speciellt eftersom denna “arbetsgrotta” är mycket billigare än en motsvarande lokal på land. ”Som förening hade vi inte råd med en separat verkstad.” Eftersom Donau knappt har några vågor och båten är ganska bred och inte så hög, känner man inte mycket av flodens rörelser ombord. Thomas och hans vänner har dock inte gjort några större ingrepp på pråmen. Nr 10065 är nämligen industribyggnadsminne och den ska kunna lasta kol i morgon igen. Men helst inte…
Verkstadspråmen i siffror:
- Båtens ålder: 64 år (1957)
- Byggtid för verkstaden: 2018 till september 2019
- Verkstadsstorlek: 120 kvadratmeter
- Verkstadshöjd: 4 meter utan stöd
Text: Andrea Freund | Foto: Thomas Grögler
Mer om Thomas Grögler …
… finns här
