En natt på sjuttiotalet i verkstaden. Frenetiskt bygger Lothar Bergander upp en hel skeppssida, från köl upp till reling. Centimeterbreda trälister, den ena efter den andra läggs, spikas och limmas tills halva fartygets skrov är klart. Han har byggt sin längsta fartygsmodell någonsin. Den är 1,80 meter. Han längtar tills morgonen när hustrun och dottern ska komma och beundra hans arbete. När Lothar öppnar dörren till verkstaden nästa morgon byts hans glädje mot förfäran. Det vattentäta limmet har skapat för stor spänning i modellen och har vridit både spant och skrov. Det här fartyget kommer aldrig att flyta. Det var bittert, men också ett genombrott. ”Sedan dess har jag alltid lagt tre lister parallellt till vänster och tre lister till höger. Början måste vara rätt.” Lothar är idag över åttio år och han har genom åren byggt 34 stycken XXL-modellfartyg på detta sätt. Alla mellan två och fyra meter långa.
”Början måste vara rätt”. Lothar arbetar med spanten för ”Osteexpress”. Fartyg nummer 36.
Magkänsla
Byggsatser i den här storleken finns naturligtvis inte. Skalenliga ritningar då? Ingenting. Lothar bygger ofta från foton, oavsett hur små. Han pekar på magen med båda händerna ”Den vet alltid hur det kommer att bli”. Lothar vet vad han pratar om. Och var magkänslan kommer ifrån. Mellan 1957 och 1989 var han själv till sjöss. Som 17-åring anställdes han som kabinpojke på fraktfartyget ”Land Hadeln”. Han arbetade sig upp till båtsman, sen försteofficer, tills han utnämndes till kapten vid bara 25 års ålder. En gång bröt han båda benen när en last med korn gled ner på honom. Det avskräckte dock inte Lothar. ”Nåja, jag visste vad jag behövde göra i situationen”, säger Lothar. Som kapten fortsatte han sen med vad han hade gjort sedan sin första resa på ”Land Hadeln”. Att bygga modellfartyg. På fritiden, men också i lugna stunder i radiohytten. De första gjordes av kartong och gamla sjökort. Senare blev de mer stabila och större. ”När vi kom till en hamn och skeppsmäklaren kom med posten sa jag jämnt: Ge mig virke! Och mässingstrådar!” kommer Lothar ihåg. Det har alltid varit så för honom. ”Stillestånd är nedgång. Jag måste alltid göra något, alltid vara sysselsatt.”
Magkänslan vet alltid hur det kommer att bli.
Lothar Bergander
Lothar har nu kommandobrygga och skeppsvarv i ett. I sin verkstad. Varje dag kl. 07.30, direkt efter frukost, går han nerför spiraltrappan till källaren i sitt hus i den lilla staden Hemmoor. Han kommer inte ut igen förrän till lunch och han går ofta ner igen på kvällen. ”Slipning ute – borrning, raspning, sandpappring och målning inne” har varit Lothars tumregel sedan han en gång var för otålig. Han slipade insidan av ett målat fartyg inomhus. ”Det grå dammet fanns överallt”, minns Lothar. Han var tvungen att plocka ner hela verkstaden. Aldrig mer. Och vattenslipning som han jämnar ut målarfärg med, är ändå bara möjlig på terrassen.
Skeppsvarv i källaren. Lothar gillar att bygga flera modeller samtidigt.
Verkstaden
Lothars 15 kvadratmeter stora verkstad i källaren är en gör-det-själv-dröm. Tänger, skiftnycklar, borrhuvuden och pluggar i alla storlekar hänger tillsammans med en svarv på höger vägg. Allt prydligt ordnat. Lådor med slipmaskiner, bandsågar, rullsågar, sticksågar och lister. Vid den motsatta väggen finns en arbetsyta med en sliten gammal kontorsstol framför och en kreativ röra ovanpå. Lim, färgburkar, en burk hundmat för West Highland White Terriern Chicco, reglar, bitar av träskivor och ett litet skeppsskelett. ”Jag behöver det som en modell för ett skollovsprojekt”, förklarar Lothar. Han gör ett varje sommar.
Lothar bygger också en mindre modell till ett skollovsprojekt.
Dessutom jobbar Lothar med återanvändning av allt han kan få tag på. En gammal symaskinsspole som skräpar i en låda? När han målar den grå tillsammans med en träplugg, blir de en del av skeppets vinsch. Vitmålade plastbehållare från Kinderägg blir riktiga mini-räddningflottar. Små tunna sondrör kan bli antenner på däck. Han har lött en reling av tunna klamrar och han har gjort en vacker livflotte av gamla tavelramar och buntband.
Trådspolar till vinschar, Kinderägg som räddningsflottar och trä till jollar.
”Det var det”, flinar Lothar och syftar på det speciella ögonblicket när det avgörs om ett återanvändningsexperiment faktiskt kommer att fungera. ”Ingen ser det efteråt och det kostar ingenting”, säger han glatt. Från pianotillverkaren Steinway & Sons i Hamburg får han regelbundet rester av fanér, som han sedan skär i små rektanglar – tjocka, tunna, ljusa och mörka. Lackade med klarlack blir de en hyttventil, eller de eleganta hyttdörrarna på ”Ostetor”, som Lothar har arbetat med i sex månader, hans nummer 35.
Nobelt. Fanéren till dörrarna är gjord av rester som han får från Steinway & Sons i Hamburg.
Med sina tre meter i längd tar ”Ostetor” upp hela högersidan av rummet. Framför skeppet, på golvet, har kölsträckningen för nummer 36 redan börjat. Det är det lika stora containerfartyget ”Osteexpress”. Än så länge finns inget att se förutom kölen, en tio centimeter bred, upprätt plywoodskena som Lothar ska klä in. ”Balsaträ drar åt sig uttunnad färg som en svamp och blir väldigt hårt.” I fören har han lagt en grovt sågad plywoodskiva. Den kommer bli det utbuktande skeppets nos eller, som han kallar det, ”droppen”. På grund av sin tjocka form limmas den ihop som ett stycke fyrkantigt trä. ”Och sedan blir det till att såga, raspa, slipa. Oändligt mycket slipning!”
Utsågade spant och den framtida nosen på fartyget ”Osteexpress”.
Materialet
”Jag fick vänta på träet”, säger Lothar. Coronaviruset saktade ner bygget ett tag. ”Det kliade i mina fingrar att få fortsätta arbetet med ”Osteexpress”, men nu är plywoodskivorna äntligen på plats”. Lothar sågar till dem med den handhållna cirkelsågen och formar sedan spanten med sticksåg och jämnar till med en slipmaskin. Så här skapas skeppets skelett. Det följs sedan av ”plankning” med fem millimeter tjocka, ungefär en centimeter breda och 2,80 meter långa lister av tall. Kväll efter kväll, limmas bara tre på vardera sida. Så växer fartygets skrov fram, utan att vridas. Sen målas det, som det svarta och röda skrovet av ”Ostetor” där bakom.
Sjövärdig
Som i en torrdocka vilar ”Ostetor” på låga bockar. Lothar kan fortfarande gå runt den. Däcken är redan färdiga, men fartyget saknar fortfarande akterreling, så Lothar behöver en bit list till det också. Han hukar sig snabbt på knäna för att visa skeppets kurvning med handen. Det saknas fortfarande förstärkning vid fören. Till det använder han platta träpinnar från Deutsche Bahns (tyska järnvägen) bistrovagnar, som han fick i gåva. Han har kapat dem till cirka två centimeter och när de är limmade bredvid varandra kommer de stabilisera spetsen på fartyget. ”Det kan sedan köras rakt in i en vägg med fjärrkontroll, utan att något händer[StB1] ”, hävdar Lothar. Speciellt eftersom han applicerar upp till tio lager färg. Vattentätt. För naturligtvis är alla hans fartyg ”sjövärdiga”. ”Ostetor”, som väger cirka 40 kilo, kommer snart att döpas, packas på släpet och släppas i vattnet. Antingen i brandkårens gamla släckdamm eller på Oste, när vädret är bättre igen. [StB1]den här meningen förstår jag inte riktigt… är de sjödugliga och man radiostyr dem? Eller är det en språkmiss? Ja de är sjödugliga. Se nästa stycke om sjösättning.
Och sedan blir det till att såga, raspa, slipa. Oändligt mycket slipning!
Lothar Bergander
Lothar växte upp vid den östra hamnen i Hemmoor-Schwarzenhütten, några kilometer bort. Under lång tid var Oste, en biflod till nedre Elbe, en viktig handels- och transportväg. Framför allt för cement och tidigare för tegel, lera och trä. Redan som en liten pojke använde Lothar tändsticksaskar för att bygga modeller av hamnanläggningarna, som nu är halvruiner. Han drömde sig ut i fjärran med varje fartyg som kastade av och försvann bakom kröken på Oste. ”Om jag hade stannat här hade jag gått under. Jag är alldeles för livlig!” Men det var länge sen han flyttade till Hemmoor igen, och från det som nu är hans tredje hus, som han såklart byggt själv, ser han ut över ängarna bakom Oste som flyter fram.
Inomhus har han draperat väggarna med bilder av sina fartyg. På kontoret bredvid foton från hans tid som kapten, vilar ”Osteblick” på en hylla. Det är en något modifierad kopia av Hamburgs museiskepp ”Cap San Diego”, med vilken Lothar själv reste. Alla hans modellfartyg har riktiga fartyg som förebilder, men han ger dem egna namn eftersom han gör små förändringar. ”Campestern” som hänger på en vägg framför kontoret, är en kopia av isbrytaren ”Polarstern” vars ”mössa”, en skyddande överbyggnad på fören, är utelämnad. ”Jag tyckte inte om den”, säger Lothar. Även i pannrummet, alldeles intill, är bilder på modellfartygen staplade på hyllan med lack- och färgburkar. Multifunktionsskeppet ”Hemmoor”, och framför det, fraktbåten ”Margot” som Lothar byggde till sin fru. Och ”Norden”, hans version av ett oljeuppsamlingsfartyg.
Sista arbetet på aktern på ”Ostetor”.
Den största och längsta modellen, den fyra meter långa ”Land Hadeln”, ligger precis i carporten bredvid ytterdörren. Den är uppkallad efter fraktbåten som han gjorde sin första resa med, som skeppspojke. Den är modellerad efter passagerarfartyget ”Song of America” och har två soldäck. Glasspappersparaplyer som slumrade oanvända i en låda ger skugga för potentiella passagerare vid poolen. Lothar gav dem stadga med klarlack. Även om ”Land Hadeln” är hans mästerverk i längd, tillhör hans hjärta rediga fraktbåtar, räddningsfartyg och isbrytare. ”Passagerarfartyg är inte min grej”, säger Lothar bestämt. ”Något måste hända, det måste finnas något att göra.”
Text: Andrea Freund | Foto: Bernd Jonkmanns
