Esther har alltid beundrat gamla trämöbler och restauratörerna som har turen att få jobba med dem varje dag. Men beundran räcker inte hela vägen. Hon är sugen på ett eget Gör-det-själv projekt.
Steg för steg närmar jag mig verkstaden. Jag känner mig upprymd. Det är första gången jag ska restaurera en möbel, men lyckligtvis är jag inte ensam. Restauratören Jana Broxtermann omges av en doft av träflis och färskt kaffe i sin ”damverkstad”, som hon kallar den. Hon skakar tryggt min hand och all min nervositet försvinner. Hon ska visa mig hur man restaurerar ett bord, på samma lugna sätt som hon leder sina hantverkskurser.
Jag kommer dit i tron om att slutresultatet kommer bli ett bord som ser ut som om det är nytt. Det är ett vanligt misstag, förklarar Jana för mig.
Restaurering handlar inte om att göra något nytt. Fokus ligger på att bevara det gamla. Det är precis det som restaurering handlar om. Att bevara och visa att en möbel har levt.
Jana Broxtermann
Hon visar mig bordet som vi ska återställa. Det är en kopia av ett engelskt pelarbord från 1600–1700-talet. Det är tillverkat i mahogny på 1950-talet. Den lackade ytan är repig och det står på extremt skakiga ben – trots de många skruvarna som finns i dem.
Bordet är utdragbart på två sidor, men skivorna har fastnat, så det finns mycket att göra. Jana ger mig ett varningens ord: ”Under restaureringsprocessen kommer vi att upptäcka mycket mer som behöver göras, men det tar vi då. Det är möjligt att du som nybörjare t o m förvärrar några av bordets brister, men det är sånt som händer. Vi löser det tillsammans”.
Så då kan ju ingenting gå fel. Det är bara att sätta igång!
1. Demontering
Jana och jag börjar demontera. Jag tror att det kommer gå snabbt. Utrustad med en skruvmejsel sätter jag igång, men jag märker snabbt att det här bordet inte är att leka med. Jag behöver tuffare verktyg. Bordet har fler delar än jag trodde och skruvarna i bordsbenen är inte bara korsade. De sitter också tätt och djupt. En sladdlös skruvdragare borde göra jobbet.
När jag ska ta bort bordsbenen från mittpelaren, pärlar redan svetten. Det gamla limmet sitter kvar på de anslutande ändarna på bordsbenen och pluggarna sitter kvar i pelaren. Det behövs något mer. Här krävs muskelstyrka och hjälp.
Sedan får jag klara mig själv igen. Jag skruvar av beslagen från fötterna med den trådlösa skruvdragaren. Men jag är långt ifrån färdig med demonteringen.
Bordsskivorna måste också demonteras och delas upp i sina individuella delar. Skenorna för de utdragbara bordsskivorna är riktigt svåra att få loss. På något sätt hade jag föreställt mig att hela demonteringsprocessen skulle vara enklare – och snabbare. Vi löste det. Men det tog tre timmar…
2. Slipning
Nu är det dags att slipa bort den gamla, repade lacken från bordsytan. Det är dags att ta fram excenterslipen. En av mina personliga höjdpunkter på dagen. Jag börjar med ett 120-papper och rör slipen i jämna rörelser över bordsskivan. Jag först kör slipen i längdriktningen och sedan tvärs över skivorna. Men inte för hårt, för då kan det bli hack i bordet. Jag upprepar detta två gånger, varje gång med ännu finare slippapper.
Dags för en kort paus. Jag torkar av bordsskivan med en fuktig trasa. "När du fuktar ytan reser sig träfibrerna upp och kan slipas bort när ytan torkat", säger Jana. Då så, på det igen bara. Den här gången för hand – med ett slipblock och fint sandpapper. Bordskanterna måste också slipas på samma sätt. Äntligen är bordsskivan klar! Då är det bara de två utdragbara skivorna kvar… Bara att jobba på.
Bordsbenen är en utmaning. När man slipar räfflingen, de fina, vertikala spåren i benen, behövs fingertoppskänsla och tålamod. Vilket råkar vara min styrka. Men jag hade aldrig trott att slipningen skulle ta så mycket tid. Slipblocket kommer inte ner i spåren, så de måste slipas med sandpappret i handen. De större hålen, orsakade av skruvarna som den tidigare ägaren slumpmässigt har borrat i bordsbenen, måste också fyllas.
Jag börjar med att rita av hålen på en mall. Sedan skär jag ut formen i små träbitar. Det är ett mycket pilligt arbete men det måste göras. Jag sätter in bitarna i hålen och jämnar till. Jag tycker det ser ganska bra ut och det tycker Jana också.
3. Limning
Det jag just lagt så mycket möda på att ta isär, ska nu sättas ihop igen. Det är dags att limma ihop de olika delarna igen. Men innan jag kan sätta igång måste jag göra lite mer förarbete. Som sagt: Man behöver mycket tid för restaurering. Jag tar bort det gamla limmet från ändarna på bordsbenen. Det är ett ganska ansträngande jobb med stämjärn. Efter att det mesta av det gamla limmet har tagits bort återgår jag till min nya favoritaktivitet: Slipning. Jag slipar ner kontaktytorna så att de blir släta och klara för limning.
Det kändes som om jag var på god väg att bli klar. Men det finns mycket kvar. Jag har glömt att borra ut en trasig plugg från bordspelaren och sätta in en ny. Dessutom behöver jag skära till ett tunt lager med kork och fästa runt foten av pelaren. På så sätt ser vi till att mahognyträet inte skadas när det limmas senare. SEN är det dags att limma.
Men det visar sig att jag är för snabb igen. Först ska vi testa att sätta fast bordsbenen, klämma fast dem på pelaren med skruvklämma och kontrollera så att allt är rakt och centrerat och sen skruva av dem igen. Men nu! Vi applicerar trälim på bordsbotten, bordspelaren, på pluggarna och i plugghålen. Sen drar vi åt klämmor och låter det torka i 30 minuter. Vi använder tiden för att arbeta med utdragstekniken under bordsskivan: vi slipar de ojämna ytorna där de trilskande träbitarna fastnar, så de kan dras ut igen utan problem.
4. Olja tre gånger
Nu är det dags att olja för att lyfta fram träets ådring. Jag avslutar dagen med att applicera rikligt med hårdolja jämnt på bordsskivor och bordskanter. Efter att den torkat ca 30 minuter torkar jag bort överflödig olja med en luddfri trasa så att ytan inte bli klibbig. Nu ska allt torka i åtta timmar.
Nästa morgon är jag tillbaka och det är dags att slipa igen. Den här gången är det alla andra ytor och bordsfötter som slipas för hand med ett fint sandpapper. Sen oljar jag bordsskivan igen, den här gången lite mer sparsamt. Efter att oljan torkat slipar jag igen bort alla fibrer som kan ha rest sig. Jag upprepar allt igen. Och sen äntligen får oljan torka för sista gången. Precis som min svett.
5. Sista handen
Den som tror att oljningen var det sista steget tror fel. De mindre hålen, till exempel som finns kvar från skruvarna i bordsbenen och som inte kunde repareras med lappning, måste fyllas. Jag använder ett mjukt vax för detta. Jag klipper av en liten bit av ärtstorlek, knådar den varm mellan fingrarna och fyller hålen med den. Jana påpekar att det är bäst att använda en liten spatel. Hon har rätt. Och det är kul också. Övergångarna mellan lappning och räfflingen jämnas också ut med vax.
Beslagen till bordet är också kvar. Nästan ingenting kan ses av dess gyllene färg. Jag lägger dem i tvålvatten och rengör dem med en tandborste. Sedan arbetar jag lite hårdare med en mässingsborste och tar bort gammalt lack. Nu börjar jag ana beslagens ursprungliga färg. Lite smörjmedel gör att hjulen snurrar bättre.
Äntligen är det dags att sätta ihop bordet. Vi ställer bordspelaren med de fastsatta benen på golvet och kontrollerar att allt är plant. Perfekt! Sedan riktar vi in beslagen och skruvar till sist fast pelaren mot bordsskivan. Nu är det dags för skenorna. Vi sätter dem på undersidan av bordsskivan och skruvar fast allt.
Vi gör en sista kontroll för att se att allt fungerar. Jag tycker att allt är fantastiskt och till och med Jana tycker att vårt restaurerade bord är imponerande. Jag är väldigt nöjd med att träets vackra ådring inte bara har bevarats. Det är ännu vackrare tack vare den intensiva oljebehandlingen. Vi behöll det gamla, precis som en restaurering ska göra.
Jag är stolt över oss och jag känner att jag kan välta träd efter så mycket fysiskt arbete. Jag kan åtminstone fräscha upp nästa möbel jag stöter på. Annars ringer jag bara till Jana.
Text: Esther Acason / Foto: Petra Herbert
