När Stefan Metzler bärgar sin skörd blir han blöt från topp till tå. Han har på sig gummistövlar, vadarbyxor och ibland, till och med en vattentät hatt. Han går i den hala bäcken till sina kvarnhjul och öppnar kvarnarna. Det iskalla vattnet rusar förbi honom. Som en bonde som plockar upp ägg i kycklingburen på morgonen drar Stefan några dussin marmorkulor ur spåren där bäcken med tiotusentals varv har slipat dem runda. ”Det gick bra”, säger 56-åringen och håller upp några av stenkulorna i morgonljuset som faller diagonalt genom bäckens dis, ”Den här gången gick ingen av dem sönder i slipningen.”
De senaste 16 åren har Stefan levt sin dröm. Från ingenting skapade han själv en kulkvarn i sin hemstad Neidlingen. Stefan är säkerhetsingenjör. Men hans sidoverksamhet är kulslipning. Någon som gör kulor i olika storlekar av sten. Det finns fortfarande några vattenkvarnar i landet som demonstrerar det gamla hantverket för turister. Men Stefan driver den enda producerande kulkvarnen i Tyskland.
Våt skörd: Stefan står i vattnet och kontrollerar kulorna som finns i kvarnen.
”Lite komplicerat”, säger Stefan återkommande när han beskriver sitt livsprojekt: Byggnad, kvarnhjul, kvarn, val av sten, polering. ”Jag var tvungen att lista ut, designa, planera, tillverka, ändra och optimera nästan allt själv.” Han ler: ”Det är ju inte så förvånande egentligen. Många saker går inte att köpa i butik. Och ingen säljer kulkvarnar.”
Friheten att göra som jag vill är viktig för mig. Rätt handlag. Inga kompromisser.
Stefan Metzler
Stefan tycker om att vandra i bergen. Han stötte på en kulslipare när han reste i Alperna i början av nittiotalet. ”Jag blev fångad så fort jag fick se över axeln på den gamla kulsliparen”, minns han. Han besökte dem om och om igen, pratade med dem, inspekterade konstruktioner som var hundratals år gamla, forskade i Europas brukshistoria och studerade geologin i sitt hemland. ”Och det var bara början.” säger han.
Kultillverkning: Ett gammalt tvätthus från 1888. Kvarnstenarna ligger 50 meter bort i bäcken.
Kvarnen
Stefan hyr ett gammalt tvätthus mitt i 1800-tals staden, för att tillverka sina marmorprodukter. Byggnaden vid bäcken är från 1888. Folket i Neidling tvättade sin tvätt här fram till 1974. I början med tvättkar och sedan med tvättmaskiner. I ett hörn av byggnaden sitter fortfarande ett metallskylt: ”15 minuter färgad tvätt med ånga: 4,50 D-Mark”. Stefan renoverade tegelhuset som är övervuxet med murgröna: ”Det fanns en enda lamparmatur i hela byggnaden, kraftledningarna var lätt 80 år gamla.” Toalettstolen i uthuset bredvid byggnaden ser ut som den var från 1800-talet.
100 kilos järnbalkar, egendesignade trärännor, fyra trähjul som går 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Stefan har själv byggt kvarnen.
Med hjälp av järnbalkar som väger 100 kilo och fyra meter långa trärännor som han konstruerat själv, byggde Stefan ett system som riktar vattnet exakt mot skovlarna på kvarnhjulen. De ligger horisontellt i vattnet och är en hel vetenskap i sig. Lärkträskovlarna sätter rotorblocket i rörelse, dvs. den del av kvarnhjulet som, alltid i vatten, måste tåla upp till 300 000 varv per dag. Blocket är gjort av bok från ett bokträd som fälldes på vintern, och som stod på över 500 meters höjd på norrsidan av det närliggande berget. Innan blocket kan byggas in i kvarnen läggs det i bäcken i 15 till 18 månader, med ovansidan ovanför ytan. Strömvattnet avdunstar genom ovansidan, medans mineralerna i vattnet ackumuleras i träet och härdar det. Sedan kan det brukas i kvarnen i ungefär två till tre år. ”Om du inte härdar det, slits ett kvarnhjul ut efter tre månader”, säger Stefan.
Marmorkulorna ligger i kvarnstenens spår – åtskilda av träkulor för skydd.
Materialet
Allt med kvarnen är faktiskt ”lite komplicerat”. Stefan karvade spår i kvarnstenen, som består av en särskilt hård sandsten, fäst vid marken i bäcken. Stenämnena roterar i den och slipas till sin runda form. Råmaterialet, eller stenarna, måste naturligtvis först utvinnas. Marmormästaren Stefan, har åtta stenbrott inom en radie av 8 mil för att hämta rev-, lagun- och skal-kalksten samt kristalliserad kalksten – även känd som marmor. I en bit på 15–20 kilo borrar han 20 centimeter långa borrkärnor med en specialkonverterad pelarborrmaskin. Som ingenjör har Stefan utvecklat egna processer och modifierade maskiner. ”Andra kulkvarnar sågar upp marmorblock och bearbetar sedan kuberna med en klubba tills de hade ungefär rätt form. Det kanske är mer hantverksmässigt”, säger han och ler busigt. Han borrar kärnorna i flera steg från olika riktningar. Med en multimaskin slipar han sedan ner de åtta kanterna som fortfarande sticker ut från den nu sfärformade stenen.
Effektivitet är allt.
”Ju mer enhetlig storlek och form råmaterialet har, desto bättre rullar de och desto snabbare slipas de”, förklarar Stefan. Naturligtvis. Om bitarna hade olika storlekar, skulle den största slipas först tills den var samma storlek som den näst största och sedan dessa två tills de fick samma storlek som nästa mindre sten, och så vidare tills de alla var lika stora och slipades i kvarnsstenens spår samtidigt. ”Det tar längre tid och är inte så effektivt”, säger Stefan och rynkar på näsan.
Vatten är en faktor som gör dig ödmjuk mot naturen.
Stefan Metzler
Effektivitet är ett nyckelord för Stefan. Hur behöver kvarnens skovelblad riktas i förhållande till vattenströmmen? Gör kalken från Erkenbrechtsweiler eller från Marbach-Rielingshausen de snyggaste kulorna? Hur ska spåret där kulorna roterar ut se ut? Men när det kommer till vatten blir allt lite mer godtyckligt, mer oförutsägbart. Stefan, som ägnar sig åt mycket vintersport vet: ”Kallt vatten är tyngre och flyter snabbare och sätter bättre fart på skovlarna. Så vintern är den bästa produktionstiden med de bästa förhållandena.”
En vattentemperatur på fyra grader är perfekt. Då kan kvarnen rotera upp till 300 000 varv om dagen. På sommaren kommer den bara upp till 160 000 varv. En slipningsprocess tar 22 till 24 timmar, så på vintern är kulorna kortare tid i kvarnen, om inte Stefan minskar mängden vatten som träffar kvarnhjulet. Månens faser påverkar också marmorproduktionen. Runt fullmåne blir vattnet lättare på natten, eftersom månens tyngdkraft motverkar jordens. Det innebär att natthastigheten saknas och en slipningsprocess då kan ta ungefär en och en halv gång så lång tid. ”Vattnet är en faktor som får dig att känna dig ödmjuk mot naturen”, betonar han.
Kalkavlagringar bildas på kvarnhjulen och mossa växer på skovlarna. Efter ca tre års bruk behöver Stefan ersätta dem.
Tysklands enda kulslipare är perfektionist, pysslare, uppfinnare och lite av en ensling. Han avvisar statlig finansiering för sin ”Marmormission”. ”Friheten att göra allt som jag vill är viktigt för mig. Rätt handlag. Inga kompromisser”, betonar Stefan. Han har själv investerat tiotusentals euro i sin verksamhet. Allt är finansierat genom att sälja stenkulor. Förutom sin 50–60-timmarsvecka som ingenjör arbetar han på kvällar, morgnar och helger i sin kvarn. ”Det är som med kor. Du måste mjölka dem även när du är trött eller inte känner för det”, säger han. Det finns alltid något att göra. På byggnaden, med verktygen. Arbetet sliter på rännorna och hjulen vid kvarnen. Alltför sällan får han stå vid sina kvarnhjul i bäcken, stänga ögonen och lyssna. ”Bullret låter lite annorlunda varje dag”, säger han eftertänksamt, ”Det är vackert.” Det är dessa 30 sekunder som gör att han påminns om varför han gör allt detta. Han kallar dem sina ”30-sekunders semestrar”.
Stefan har blivit som besatt av detta. I källaren hemma omvandlade han en bänkslipmaskin och konstruerade en polermaskin för sina kulor. ”Putsrondeller med filt av fårull”, säger han med tindrande ögon, ”När stenkulorna kommer upp i 160 grader, då glittrar de nästan och är helt släta utan brister.” Hans mål är att skapa den mest perfekta formen, universums ursprungliga form. Dessa sfärer är runda till en hundradels millimeter, även om det är matematiskt omöjligt att skapa den perfekta sfären, som han säger. ”Celler och planeter har denna form – och det har kulorna från Neidlingens kulkvarn också.”
Stefans arbetsplats ligger mitt i ån Seebach. Stänkande vatten, sval luft och frisk vind.
När Stefan Metzler står och hackar sina marmorbitar ut mot gatan eller klättrar ut ur bäcken med en plasthink full av nysvarvade kulor, hälsar grannar, mountainbikecyklister eller turister på honom. De vinkar eller ger honom tummen upp. ”Min produkt är härlig”, säger Stefan, ”Den är avslappnande. Den tar bort vardagens störningsmoment. Den får folk att fokusera.” Han berättar hur besökare gång efter gång bara står i verkstaden, förlorade i sina tankar helt enkelt. De håller stenkulorna i händerna och känner deras form, vikt, jämnhet. Han betonar: ”Jag tittar på människorna och är glad att jag kan hjälpa dem att må bra.”
I århundraden har marmor inte bara använts som leksaker eller dekorativa föremål utan också som talismaner, turmaskotar eller energibärare. ”Ibland filosoferar jag över, vad det är jag egentligen håller i”, säger Stefan, “250 miljoner år av jordens historia, pressad till en liten kula.” Han rör försiktigt fingrarna över ytan på en kaffefärgad marmorkula ”egentligen håller du evigheten i din hand.”
Text: Stefan Wagner I Foto: Frank Bauer
