När Sybille Großmann går runt i sin lilla verkstad är hon i sitt rätta element. Här känner hon sig hemma. Hon utstrålar ett lugn när hon plockar bland penslarna. Med ett vant öga kontrollerar hon att alla borst har samma längd. Hon nickar gillande innan hon går vidare till nästa pensel. Man märker att varje rörelse är perfekt. Det är inte konstigt, för att göra penslar ligger nästan i 56-åringens gener. Det är inte vilka penslar som helst. Hon har specialiserat sig på penslar för teatermålare, som hennes far före henne. Och hennes farfar var chef för en stor lokal penselfabrik. Mycket har förändrats sedan dess. I stället för en stor fabrik har Sybille nu en liten verkstad med ett angränsande lager, som ligger direkt nedanför hennes hem i utkanten av Ravensburg. Här är det mysigt men samtidigt prydligt. Var och en av de många penslarna och små verktygen har sin plats, anpassat för arbetsflödet. Det måste vara så, för Sybille gör penslar i en mängd olika storlekar. Hon behöver alltid veta exakt var hon ska hitta vad.
Jag växte upp med penslar.
Sybille Großmann
Hon har ordnat sina arbetsstationer i en cirkel. Vid den första stationen, vid fönstret, vägs borsten och sedan inramas den med ett plåtbleck som håller ihop borsten och bestämmer penselns tjocklek. Sibylle vet inte exakt hur lång tid hon behöver för att göra en pensel. Hon gör dem aldrig från början till slut, utan gör ofta samma steg flera gånger, så hon kan göra fler penslar på kortare tid. Det lärde hon sig av sin far. Ursprungligen såg hon sig inte som penselmakare. ”Efter skolan flyttade jag från Ravensburg. Jag åkte till Berlin, studerade till socialpedagog och arbetade som det”, säger hon lugnt. Sedan föddes deras andra barn och hon funderade på hur hon skulle lösa att ta hand om en bebis samtidigt med det första barnet, som redan gick i skolan. Hon beslutade att börja i familjeföretaget som penselmakare. ”Jag växte upp med det”, säger hon. Hon var redan bekant med tillvägagångssättet och det enda som saknades var träning. Det började med några timmar, två dagar i veckan i källaren i föräldrarnas hus. Ett år senare var hon där varje dag. Hon kände att hon hade hittat sitt kall.
Hon berättar, samtidigt som hon skjuter in en träschablon i penseln underifrån så att borsten får sin karakteristiska form. Penslarna hon jobbar med ska inte vara raka utan runda. För det behöver hon en stadig hand, eftersom borsten är så fina och måste monteras jämnt - inget enskilt borst får skjuta ut i slutet, för då målar inte penseln jämnt. Slutligen pressar hon ihop metallblecket med tång så att borsten håller sig på plats.
Sybille rätar penselborsten med en kam
Hon är nästan meditativ i sitt arbete. När hon hämtar ett verktyg rör hon sig tyst och medvetet genom sin verkstad. Hon stressar inte, utan tar sig tid. Det speciella limmet, som hälls ner i plåtblecket ovanifrån måste hällas med stadig hand. Annars kommer det att rinna över och penseln förstörs. Efter gjutningen behöver limmet torka en halv dag i ett speciellt ställ.
Penselmakaren Sybille är lugn och koncentrerad
När limmet har torkat sätts en skruv in underifrån och fixeras igen med nytt lim. Ett skaft med önskad längd kan sedan gängas fast i skruven. För kulisserna, som de tio till tjugo meter breda dukarna för teaterbakgrunder kallas, behöver konstnärerna målarredskap av olika längd och storlek.Teatrar från hela Europa beställer från Sybille: Scala i Milano, Wiens Stadsopera, Zürichs operahus och Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Utöver det, alla större teatrar i Tyskland och Österrike.
”Sortimentet av cirka 60 olika målningsredskap har skapats i samarbete med teatrarna", säger Sybille och flyttar en cirkel på en dryg meter i diameter, åt sidan. Den används för cirkulära målningar vid scendesign. Teatrarna beställer skräddarsydda penslar cirka två till tre gånger om året. ”Det är spännande att se hur penslarna används. De kan skapa fantasivärldar eller realistiska panoraman. Teaterkulisser fungerar bäst från ca tio meters avstånd. Det är då du ser helheten”. Det är något som fascinerar Sybille även efter många år.
Jag tycker det är spännande att se vad som skapas med penslarna. Fantasivärldar eller realistiska panoraman.
Sybille Großmann
Sybilles penslar har inte bara speciella former och storlekar, utan också speciella borst som rymmer olika mycket färg. Alla penslar skiljer sig från varandra och de lämpar sig för att måla olika saker. Blommor, gräs, impressionistiska verk eller gatubilder. Varje pensel har sitt ändamål.
Små, fina penslar räcker inte så långt på en stor teaterkuliss. Det är vad de stora, rotborstliknande varianterna är till för. ”Borsten från Chungking-grisen är särskilt lämpliga för de penslarna,” förklarar Sybille. ”Djuret måste ha levt utomhus i tre år, annars blir borsten inte tjocka och täta nog. Hon kan resonera länge om hur den speciella borstformen och dess målningsbeteende. Hon stryker över borsten om och om igen och tar dem i knytnäven som en hårfläta. ”De är koniska och har en fjällig struktur", förklarar hon. Perfekt för teatermålning och för att hålla färgen bra, även på stora dukar.
När penslarna är klara följer en speciell behandling. Sybille bestryker borsten med en specialutvecklad linpasta och placerar dem i ugnen i fyra timmar. Detta skyddar penslarna fram tills de ska användas på teatern. På grund av efterfrågan lade hon nyligen till syntetborst, till sitt sortiment. Eftersom många teatrar sparar pengar används alltmer billigare färger, förklarar hon. Och dessa färger tär hårdare på grisborsten.
Teaterkulisser, målas ofta stående
Generellt sparas det in mer och beställningarna faller något. "Många teatrar printar ut bakgrunder eller har bara minimalistiska uppsättningar", förklarar hon. Men Sybille har inga planer på att sluta: "En del råvaror kan jag bara beställa i stora mängder och lagret håller i ytterligare fem år". Det finns dessutom ett fortsatt intresse för hantverket. Hon får återkommande förfrågningar från människor som vill lära sig att göra penslar. Sybille tänker inte låta sig inte påverkas. Hon fortsätter att göra penslar i sin verkstad så att nya världar kan skapas inom teatern.
Text: Catharina König I Foto: Bernd Jonkmanns
