Ibland, mitt i natten övermannas Werner Wick av känslor. Då lägger sig 64-åringen på den kala marken bakom huset i trädgården och tittar på stjärnhimlen över Velden i nedre Bayern. Han är omgiven av mer än 300 ton stenbumlingar, formade som det förhistoriska monumentet Stonehenge. Inte en mini-version, utan i skala 1:1. ”Jag har skapat en magisk plats”, säger 64-åringen. ”En plats som ger styrka och stimulerar tänkandet.”
Werner har staplat mer än 300 ton granitblock till sin version av Stonehenge, i skala 1:1.
Stonehenge i södra England byggdes för mer än 4 000 år sedan. Werner skapade sitt projekt under fyra månader i mitten av 00-talet. ”Ett år innan jag började bygga var jag med i en allvarlig bilolycka,” minns Werner. Han stryker över den gamla lädervästen som han nästan alltid bär. ”Så jag bestämde mig för att skapa något som jag alltid velat ha sedan min ungdom, men som jag alltid skjutit framför mig. Att återskapa Stonehenge.
”Som tonåring hade han besökt monumentet med den världsberömda stenformationen på Salisbury Plain. Sedan dess har han aldrig släppt tanken på det.När beslutet fattades skred Werner omedelbart till verket, körde 120 kilometer till ett granitbrott i den bayerska skogen och såg de stora stenblocken. ”Jag memorerade dussintals megaliter i mitt huvud och noterade deras tredimensionella form,” säger Werner, ”jag funderade på vilka som kunde passa bra tillsammans.” Han transporterade sedan utvalda stenjättar till sin trädgård på ett lastbilsflak. ”En gång körde jag 89 ton på en sexaxlad trailer. Helt galet!”
När stenarna, som vägde flera ton, lossades, stod ”åtta till tio man” på hjullastaren som en motvikt.
Strax innan byggandet påbörjades lagrade han cirka 90 stenblock bakom huset. ”Det såg ut som ett stenbrott.” Med sin barndomsvän Wast Tafelmeier började han skapa en platå och använde en grävmaskin för att gräva hål, upp till tre meter djupa, i vilka de placerade jättestenarna.
Tung utrustning. Werner och hans medhjälpare lyfter stenblocken på plats med grävmaskin och kran.
De fem portalerna med enskilda stenar som väger upp till 63 ton var den största utmaningen. När man flyttade stenarna stod åtta till tio män på hjullastaren som en motvikt för att förhindra att fordonet välte. Den största chocken kom vid resningen av en av ”målstolparna”. ”Vi hade precis lyft ett 28 tons stenblock och hade nästan rätat upp det, när stålkabeln gick av och blocket kraschade in i grävmaskinen. ”Werner ser omskakad ut när han berättar. ”Då övervägde vi om vi skulle sluta med det hela. Men sedan bestämde vi oss för att fortsätta.”
Det tog oss fyra till fem timmar per överliggare. Stenblocken är bombsäkra, det finns ingen ytterligare infästning. Bara gravitation.
Werner Wick
Werner på ”locket” på en stenport, och porten i solnedgång.
Tio magiska portpelare
Den enda stora skillnaden mot originalet, 1000 kilometer fågelvägen bort, är portarnas förankring. För att förhindra att de faller borrade Werner och Wast hål i undersidan på bautastenarna och satte in cirka 20 stålstänger som de förankrade i ett betongfundament. ”Allt annat skulle ha varit oansvarigt”, säger Werner, ”jag har alltid velat att andra ska kunna besöka mitt Stonehenge.” Efter att de tio portpelarna var på plats, var vännerna tvungna att lägga på överliggarna över portarna. De vägde upp till sex ton var. Ett spektakulärt arbetssteg. Varje överliggare hängde över portstolparna i två stålkabelöglor tills den perfekta positionen hittades. ”Jag stod på överliggaren och ropade till min vän i kranen hur han skulle vrida och vända plattan innan den sänktes ned. Det tog oss fyra till fem timmar per överliggare,” säger han, ”men sakerna är bombsäkra, det finns ingen ytterligare infästning. Bara gravitation.”
Werner’s Stonehenge är redo för sommarsolståndet i juni.
Sommarsolstånd
Från mitten av stencirkeln, i både den verkliga och tyska Stonehenge, kan du titta på soluppgången genom mittporten från en altarsten, vid sommar- och vintersolståndet. ”Hundratals människor kommer till mig varje år och vill se mitt bygge”, säger Werner stolt. ”Jag har inget staket, så att alla kan se det. Fast en gång ertappade jag någon som ville offra en tupp på altaret. Där slutar det roliga.”
Hundratals människor besöker Werners Stonehenge varje år, särskilt runt sommarsolståndet.
”Hittills har jag bara haft den inre ringen, den karakteristiska som alla känner igen från fotografier”, säger Werner. Men det finns fortfarande några dussin stenar kvar i kanten av hans trädgård. ”Till den yttre stenringen”, säger han med ett leende. Werner vet inte om han själv tar nästa steg. Men ”Min son Thomas finns ju också. När allt kommer omkring byggdes inte den verkliga Stonehenge av en generation.”
Werner med sin son Thomas. Den inre ringen är klar och stenar till den yttre finns redan…
Text: Stefan Wagner | Foto: Werner Wick
